Om den egna existensens osannolikhet

Tiden det tar för en vattendroppe att lämna krantappen till det att den träffar ytan på zinken kan ibland ta väldigt väldigt långt tid. Att  konstatera att det hänt tar inte så långt tid men att faktiskt förstå innebörden av det skedda kan ta långt tid. Detta hände mig i veckan.

Under mina tidiga historiestudier hade vi en fantastisk lärare som ville ge oss ett historiskt perspektiv på vår egen existens. Han målade så upp en pyramid bestående av streckgubbar som skulle föreställa föräldrar, far- och morföräldrar hela vägen ner till anfäder. Sedan pekade han på person X i basen och talade om för oss hur osannolikt det bara var att denna person träffade den blivande partnern och att ett barn hade blivit till som sedan kunde föra arvsanlagen vidare genom tidevarven. Om person X nu inte funnits i basen hade släktträdet sett helt annorlunda ut. Det var inte så att jag inte förstod innebörden av detta rent teoretiskt men upplevelsen var nog något mer av arten aha än AHA!  som jag misstänker var reaktionen som läraren var ute efter. Droppen hade sålunda lämnat tappen, träffat zinken rent fysiskt som registrerades av ögon och lagrades via synapser någonstans djupt inne i hjärnan, men rent mentalt var droppen själlös och utan större mening. Detta var 2007.

Men så PANG! i mars 2012, av mig oförståeliga anledningar, splittrades droppen upp i beståndsdelar i det ögonblicket som den träffade zinken, och inzoomningar av CSI karaktär med färggranna atomsträngar trädde fram, och jag förstod plötsligt hur osannolik min egen existens var. Det var inte så att jag förundrades av att jag som spermie nummer XXXXXXXXX lyckades med att ta ett ägg i besiktning, utan det var snarare familjens historia i ett perspektiv av vad som hänt under 1900-talet som både fascinerade och skrämde.

Om man sätter  mina föräldrar under luppen utan vars rendezvous  jag inte suttit här och plittrat ner existentiella diskussioner för en måttligt intresserad publik i ett individualiserat postmodernt samhälle, blir osannolikheten över min egen existens väldigt påtaglig. Min far flyttade i arbetssyfte under 1970-talet till St Petersburg där han dag No 1 stolt och svensk travade in på en restaurang. Där registrerade han min blivande mor, gick fram och inledde ett samtal med henne först på svenska, men efter att vissa språkbarriärer gjorts tydliga, sedan på staplande men likväl fullt förståelig engelska. Detta är fascinerande. Dag ett går min far in på en restaurang där min mor råkar sitta, tänk om han hade gått in en annan dag, dag No 2 t.ex, eller att min mor avfärdat den påträngande svensken där hon satt och väntade in sina väninnor, eller att min far skulle varit ett offer för den svenska blygheten? Allt detta skulle kunna satt käppar i hjulet för min egna existens.

Om fokus flyttas från mina föräldrar längre ner i pyramiden och sätter in dessa i dess historiska kontext blir man nästan mörkrädd. I min farmors familj – när hon själv bara var ett litet flickebarn – fanns det dels immigranter och offer för den spanska influensan. Tänk om min farmor… Min mormor släkte som barn brandbomber på taken i det under andra världskriget belägrade – och stundtals kannibaliserande – St Petersburg. Tänk om min mormor… Min ryska släkt på mors sida lyckades överleva första och  andra världskriget samt tsarrysslands och sovjeternas vanstyre liksom den senares terror. Tänk om någon av dem… Min mors morfar Tichan var med på de rödas sida under revolutionen men deserterade under striderna i St Petersburg. Tänk om han under sin flykt tagit en fel sväng och sprungit in i famnen på en kommissarie eller vitgardist. Tänk om…

För varje steg som tas i pyramiden mot dess bas fascineras jag mer och mer över den extrema osannolikhet som gjort att jag sitter här idag. Droppen har träffat zinken och jag förstår

BBQ: En livsstil som gör dig glad men fet

 

I detta snöstormsrusk som är vintern februari 2012 känns sommaren och dess små attribut långt borta. Men låt oss i alla fall frammana bilden: Utslagna träd som sakta dansar för vindens musik och låter sina skuggor ge skydd för de som gett sig ut i en het sommarkväll. Solen lyser härligt röd och knott samlas i svärmar och moln i de solgator som är utspridda över landskapet. Hela naturen och byn andas av en lättnad och fröjd över att de heta timmarna är över och att man äntligen kan njuta av de timmarna mellan sen eftermiddag och skymning som levererar perfekt temperatur för småpratande, öldrickande, socialiserande och nakenbadande. I denna miljö stiger sakta doften från tjogvis med grillar ut sig över området och alla känner att det är sommar.

BBQ är en konst. Här menar jag då inte flintastek och korvar utan i detta inlägg kommer jag att skriva om Hard Core Southern’ BBQ, eller i alla fall min tolkning av den. De som tror att man kan göra en BBQ snabbt och snärtigt är ute i fel terräng. För att sätta lite historisk kontext till det hela så växte BBQ fram i Västindien och de amerikanska sydstaterna under 1600- och 1700-talet. Mat var inte helt enkelt att få tag i så när man väl fick tag i något som var mer proteinrikt än bönor och potatis så fick man ta vara på ALLT! Så vare sig det var saltat kött, sega seniga bitar eller vilt som i sig kan vara hårduppfött och därmed segare och tuffare, så fick man se till att ta vara på det kött som fanns.  Långrökning blev då en metod för att göra dessa bitar tjänliga som föda. Principen är densamma idag, traditioner och grunder lever tillsammans innovation och idéer och idag skulle man väl kunna uttrycka att BBQ är ett koncept som de flesta i Väst kan förhålla sig till. Även om vi idag inte har behovet eller ens vanan (tyvärr) att ta vara på ALLT på en gris, så kan fortfarande en förbannat god BBQ göras på vilket kött och bit man vill, allt från ribs och filé till kycklingvingar och bröst.

Det var en vår- eller sommarkväll i Linköping 2007. Jag och The Boys skulle ut och käka en bit och trillade in på Texas Longhorn. Vi beställde Ribs allihop och satte oss att prata och vänta. När väl maten kom in och vi lät oss smaka inföll sig en djup tystnad bortsett från vissa kommentarer som prisade det vi hade framför oss. Det var mört och saftigt, saucen var fantastisk, söt, tjock, rökig. Det hela var en fantastisk upplevelse. Det var min första dejt med BBQ.
Då jag var något av en matlagningsentusiast redan då dröjde det inte länge innan jag långsamt började experimentera med Texas Longhorn som ideal. Projekt BBQ låg dock på is ett tag och låg mer som ett minne över en fjärran ide i mitt bakhuvud. Detta tills jag upptäckte en fantastisk sida på nätet som var ”All about BBQ”(sidan var för övrigt BBQPitBoys). Jag lärde mig grundrecepten, etablerade, fortifierade och började till slut våga mig på att experimentera. Det tog ca 1-2 år med experimenterade men sedan hade jag slagit idealet, en inte helt obetydlig bedrift enligt mig. BBQ sauce var det som jag lade ned mest krut på, mest pga. att det var en sådan smaksensation och att man kan använda BBQ sauce till moppin’ an’ dippin’ (dvs. pensla köttet när det tillagas). Nästa steg var själva tillagningen som givetvis denna utvecklades parallellt med såsen. Det gick upp rätt fort att man inte kan tillaga köttet på 1 timme så från detta började en långsam process som resulterade i att jag nu tillagar köttet mellan 3-5 timmar på låg temperatur. Idag är BBQ något av min paradrätt och jag har inte träffat på någon som inte uppskattar det.

Jag har ingen aning om hur andra fantaster gör så här pratar jag endast för egen del men ingredienser är A och O i BBQ. Jag fuskar aldrig när det kommer till detta. Jag gör min egen Rub, min egen moppin’ an’ dippin’ sauce, min egen BBQ sauce, egen coleslaw etc etc. Aldrig använder jag några färdigprodukter för då har man missat en väsentlig del med BBQ. BBQ handlar om tradition, bra ingredienser, om lugn och att ta sig tid. Och resultatet blir med stor sannolikhet alltid bättre med bra ingredienser. Men det bör påpekas att BBQ inte är för ”the faint hearted”. Vitlök och chili trängs med äppelcidervinäger, öl, Jack Daniels och socker, melass och sirap. Att BBQ innehåller så mycket socker är till och med en aspekt som kan få mig att undra om det inte är detta som lagt grunden för fetman i sydstaterna i USA. Men hellre fet och glad än smal och BBQ-fri.

BBQ är en process som behöver fokus från utövaren, med det inte sagt att det inte går att utöva BBQ samtidigt som man pratar med vänner, dricker öl och njuter av god musik och vackert väder. Det är snarare ett krav att man har dessa tre – fyra variabler … annars blir saucen inte bra. Så för det första se till att ha med en käresta eller goda vänner när ni gör detta, BBQ handlar om gemytlighet och att få dela processen. För det andra krävs ett gott öl, inte minst för att man med gott resultat kan ha detta i BBQ saucen. Men viktigare än ölen är musiken. BBQ handlar enligt mig om att känna anknytning till det man gör, att man kommer in i ett ”mood” som kittlar själ och kropp. Det  krävs sålunda  musik som väcker och tar fram det lilla extra som behövs för att göra BBQ.  BB King, ZZ-top, Ted Nugent, Mountain, Molly Hatchett, Creedence, Lynyrd Skynyrd, Thorogood eller liknande är ett måste för att komma i stämning med hela BBQ-kulten. AC/DC och Stones får man lyssna på när maten är uppäten.

En av de traditioner som är BBQ’s följeslagare är att det måste få ta tid, en kanske inte helt okontroversiell och kanske provocerande aspekt i dagens samhälle. Men det är just här som en av de ljuvliga aspekterna med BBQ. Det SKA ta TID! Hela momentet med BBQ kan liknas vid en ceremoni i syfte till att protestera mot det, för att använda en väl sliten och använd floska, kapitalistiska samhället som enbart ser, profit, tidsmaximering, stress, rationalitet och annat ohälsosamt. BBQ handlar om att återta och heliggöra den egna tiden och ta avstånd från stress och masskonsumtion. Som utövare måste man vara redo att ge sin tid helt till BBQ och koppla bort ”nine to five” tänket. Det handlar om att på ett sätt omdefiniera sig som person genom en sorts yoga-matlagning där man känner till varje beståndsdel av ingredienserna. Att BBQ inte är tidseffektivt är just hela grejen, att man tar sig tid att lägga en icke obefintlig del av sin vakna tid på att laga mat, att rå om själen på ett sätt som för en stund kan få en att glömma eller i alla fall koppla bort medvetandet om det samhälle vi lever i idag.

Att hitta den fason som man skall bli salig på

Hur har jag hamnat här? Hur kom jag egentligen på att det var som akademisk historiker som jag skulle utföra min livsgärning, för att inte tala om värvet som jag skulle viga mitt liv åt? Vägen har varit väldigt lång, och inte på något sätt rak och utstakad.

Det första beslutet kom förmodligen under mitt första år inom högskole/universitetsvärlden. På den tiden ville jag bli diplomat/ambassadör/konsul. Jag vet väl inte om det egentligen var så mycket mer än ett uttryck av en romantiserad bild av yrket som full med baler och potentatmöten, middagar och vinfrukostar, medaljer och ordnar, kristallkronor och kristallglas, Victorianska byggnader och exotiska platser och stiliga och belevade damer och herrar.  Man skulle kunna uttrycka den vyn som rent engelsk anno 1870. För att komma igång med denna ambition så började jag att studera Internationella relationer. Det var en tung port att öppna för att påbörja studier på högre nivå. En ensidig daglig dos av 80 sidor fackengelska som alla avhandlade deprimerande ämnen om neo-kolonialism, tredje världen, utsugning, neo-marxistiska åskådningar, krig, orättvisor etc etc var tungt för en 21 årings drömfyllda och idealiserade sinne. Jag levererade både godkända såväl som väl godkända examinationsuppsatser men det var på bekostnad av själsligt välmående. En depression av något slag följde på detta och tankarna på att göra något helt annat växte i takt med att dagarna på kursen minskade samtidigt som ens sinne blev alltmer cyniskt mot hela samtiden.

Svaret blev historia. I inledningsskedet förmodligen en helt regressiv aktion mot det tidigare studerade. Historia representerade då riddare i blanka rustningar med renare ideal i en värld än inte nedsmutsad av alla hända liberterianska, ekonomiska och globaliserande faktorer. Flytten gick till Linköping och förmodligen en av de gladaste tiderna i mitt liv med vänner, bra boende och motiverande studier.

Redan under A-kursen hade jag börjat genomföra intervjuer med lärare på kursen för att få en bild av vad det innebar att vara historiker. Så visst hade tanken på att bli historiker börjat att etablera sig, men detta tillsammans med idén om att bli nutritionist. Studiet av det förgångna var länge bara en tillsvidare lösning och efter B-kursen i historia tog jag en sabbatsperiod med jobb och resor.

Efter sabbatsperioden, där jag bland annat avverkade en 8 månaders karriär som industriarbetare på Liljeholmens Stearinfabrik och en 4 månaders vistelse i San Sebastian i Spanien, återvände jag till Linköping och Historia C. Intervjuerna fortsatte men jag blev inte ännu helt övertygad om att detta var mitt kall.

Under D-kursens uppsatsperiod så hände det. Uppsatsen handlade om historikers syn på den svenska högadelns konsumtion och hur denna hjälpte till i etablerandet av en högadlig individuell och kollektiv identitet. Det var 3 månader av rent tivoli och glädje. Här blev det etablerat och huggfäst att jag ville bli historiker. Ytterligare en spark i riktning historiker var när jag fick reda på att sagda uppsats skulle publiceras. Sålunda följde fördjupning i ämnena Statistik, Narrativ teori och Sociologi som kunde hjälpa mig i mitt värv.

Under sluttampen av Sociologi A så kom nästa bomb. Under allmänt lojt strösökande efter doktorandplatser i Sverige, under en period där jag lika lojt funderade på vad jag skulle studera till hösten, kom jag in på historiska institutionen i Uppsalas hemsida. Där fanns en liten liten länk som hette: ”Masterprogram i tidigmodern tid”. Hakan hamnade i knähöjd samtidigt som jag kvickt försökte bli varse om när sista ansökningsdatum var. Detta var i slutet av mars/början av april så det var i elfte timmen. Sista datum var givetvis som allt annat 15 april så jag slängde snabbt iväg en ansökan och påbörjade en lång och tidvis plågsam resa där jag brottade med administrationen i Linköping för att få min kandidatexamen samt uppsökande av bostad i det kroniskt bostadsundernärda Uppsala. Men allt löste sig. Examensbevis levererades, att pampigt sådant, och en lägenhet hittades. Lasset bar sålunda iväg med möbler i släpkärra och kär flickvän villigt medföljande.

Det var som att intellektuellt komma hem. Tvärvetenskap, förstahandskällor, aktuell forskning bidrog alla till att sprida känslan att detta var helt rätt. Jag skulle bli historiker. Efter varje delkurs följde en examinationsessä som var oerhört intellektuellt stimulerande. Och successivt fick jag äta upp de sura rönnbären som jag spritt omkring mig som en antagonist till den postmoderna teorin då jag själv med mycket fruktbart resultat började använda mig av denna.  Detta gjordes i en essä om svenska dryckeskulturer och ritualer under 1600-talet, ett arbete som står högst i kurs hos mig som det mest stimulerande jag gjort. Ytterligare en morot var att jag fick reda på av en lärare att detta ämne är ultraaktuell i England just nu. Så nog är jag på rätt spår nu.

Så nu i dagarna börjar den långsamma processen som skall bli min Master Thesis, och det är delvis därför som jag skriver det här. Av en fantastiskt kunnig lärare, K som liksom jag är använder sig av sociologiska teorier, fick jag tipset att lista upp det som jag går igång på när det kommer till skrivbara historiska ämnen.

Sålunda: Konsumtion, ståndskonsumtion, nordeuroepiskt 1600-tal, konsumtionsritualer, dryckesritual, identitetsmanifestationer både individuella och kollektiva genom konsumtion, smak, mat och dryck, heder, sociologisk teori, socialt och kulturellt kapital, habitus, överflödes lagar, komparation av identiteter (t.ex. asketism vs baroque), förändrade identitetsmönster, betydelsen av rum för individuellt beteende, den lilla och alldaliga vardaglighetens ting och töj som kan berätta om samtiden, ideologi/religion kring ting och töj, förväntningar på individer och kollektiv både inom och utom dessa, ruralt och urbant, fattigt och rikt, tingens och handlingarnas språk,

Något som jag också vill göra i min MT (Master Thesis) är att utdela en känga till tidigare konsumtionsforskning som antingen är ren kvittohistoria (X antal Y fann vi i uppteckningen av von Fersens hushåll) eller flugpappersidentitet (när von Fersen ägde X antal Y visste hela hans omgivning (som svalde detta urskillningslöst) att han var aristokrat)

Något som jag och K pratade om var att antingen göra (1) analys av dryckeskulturer ur olika perspektiv: vad drack man, status av olika varor, religiöst och/eller ståndsmässigt argument för att dricka (ergo det ideologiserande drickandet), skåla eller dricka (eller inte dricka) vissa drycker, var drack man, hur drack man, vad drack man ur, kontroll av den egna kroppen, förbrödring, inbjudande av individen till kollektivet, socialt och kulturellt kapital. Alternativt (2) Religiös konsumtion hos 1600-talets adel. Detta skulle innebära att jag måste åka omkring till slott och herrsätten (bonus) för att kolla in förgyllda keruber och religiösa motiv i tavlor, glas etc. Fokus blir då hur individen uttryckte religiositet i hemmet och vardagen genom konsumtionsföremål. Mer fokus på vardagen än fester och banquetter som är mycket rådande i ståndskonsumtion idag. Även fokus på hur man som ståndsperson försvarar ”överflödgt” konsumerande i en protestantisk kontext.

Det kommer bli en mycket rolig och stimulerande framtid.

Att komma bort – Om sinnelig och kroppslig frihet

I en mängd dikter och tavlor får man ofta en bild av en däld slätt eller en skog som är försjunken i en fridfull vitaktig dimma. Av detta kan man antingen ha en vag bild i sitt inre av detta naturfenomen eller avfärda det som känslomässig och vag prosa som är på utdöende, eller för den delen en kombination av de båda. Men just denna tjocka, fridfulla dimma vaknade jag till idag. Den låg som ett duntäcke över gärdet och skogarna som döljer nattliga varelser som vättar, alfer och troll. I detta beskådande av naturens och vädrets samspel och mångfald kom som alltid en smygande ödmjuk känsla för detta stora, fantastiska och i många fall mot det moderna och urbana diametrala fält. Att jag fortfarande kan bli så pass emotionellt engagerad i naturen, trots eller på grund av att jag växt upp på landet, var en fråga som växte i mitt sinne. Och svaret lät inte växa på sig.

För dryga ett halvår sedan flyttade jag upp från Linköping till Uppsala för att ytterligare addera en studerande stad till mitt CV. Då bostadsbristen är legio i Uppsala, och har varit det de senaste 30 åren, räknade jag och min flickvän oss till de lyckligt lottade i och med att vi fått tag i ett andrahandsboende. Dock var detta bostad inte ett fyrvånings jugend hus 100 m från stranden i San Sebastian, utan ett Chrustjoviansk betongmonster i en förort till Uppsala. Lägenheten var ca 39 kvadratmeter. Individuellt privatliv förstod vi snabbt var något av en lyxvara och inte direkt något att räkna med. Trots slitningar som grundade sig i bristen på att vara ensam ”gick” det att bo där. Men det var ungefär som att vandra genom Norrlands myrmark med hål på ena kängan utan att ha ett ersättningspar. Ständigt gick man omkring med en i skiftande nivåer känsla av att allt inte var riktigt tipp topp.

Men på den första dagen 2012 flyttade vi ut till ett litet samhälle omgärdat av herrgårdar, bruksorter, ängar, hagar, skog och kuststäder i norra Uppland. Dock bodde vi inte i själva samhället utan i en liten trädbeklädd by, 4 km norr om denna. Byn har en egen kyrka och vi bor i ett renoverat brygghus utan människor och studenter som ljudligt för sin omgivning proklamerar att de har socialt samkväv med sina vänner.

I och med denna flytt så har vissa frihetskategorier gjort sig gällande som inte existerade förr. Nu kan man gå ut med hunden utan att möta en människa eller cyklande student. Inga bilar eller oljud finns härute bortsett från någon enstaka traktor. Varken skog eller frid fanns i Sovjetattrappen i Uppsala så här finner jag en sinnelig frid som det var längesedan jag kände, förmodligen inte sedan min uppväxt vid det småländska kustlandet. Vad gäller kroppslig frihet så kan man släppa hunden, till hans överväldigande glädje, så han får springa fritt runt sin ägare, glatt hämtandes pinnar och kvickt pendla mellan matte och husse eller bara helt simpelt springa runt densamma utom räckhåll för händer eller tillrop. Att ta morgon och/eller kvällsrundan i vinterrock stiligt ackompanjerad med pyjamasbyxor är ett mode som förekommer ofta härute. Sålunda manifesteras både kroppslig och sinnelig frihet på landet. Att jag och min flickvän också lyckas med att vara ensamma ibland är något som verkat gott för oss båda. Här bor vi nu på ca 80 kvadratmeter, mitt ute på landet. Det är 4 km in till stan’ för att handla mat och 4 km tillbaka. Sträckan tar jag och min flickvän med glädje och ryggsäck till fots ty vägen är väldigt vacker, beklädd med byar och fält.

I all denna lycka så saktar jag ändå ner för att betänka. Är min förtjusning för landet något som starkare manifesterar och inte minst representerar mig som individ som har varit en del av en stigande urbanisering? Är min flykt från staden mitt sätt att återerövra det som på ett mer markant sätt är en del av min identitet? Är flykten till landet idag liksom under 1700-och 1800-talet i ökande grad något som är förunnat en liten klick och ett uttryck för en själslig längtan tillbaka till ett naturtillstånd, för att inte säga det exklusiva? Ligger naturen för att inte säga lantidyllen alltid i betraktarens ögon? Finns det i så fall en markant skillnad i hur en urbaniserad individ ser på däldens dimma och hur en bonde ser på den? Finns det en skillnad på synen på 1700-talet och 2000-talet? Eller är det faktiskt så att denna sinnesbild av naturen är något konstant? Något som förundrar, förskräcker och kittlar sinnet med andlighet och tankefrihet? Tankarna skingras när vinden för med sig det mjuka ljudet av klockringning från byns kyrka. Jag bor på Landet.

Att kämpa om den egna tiden

Klockan ringer och visar 0700. Med ens börjar dagen och jag vet med mig att jag har ungefär 13 timmar på mig att lyckas att utföra en mängd sysslor som tar si och så långt tid, som har kopplingar till si och så många olika prestationer och önskningar och som i si och så lång utsträckning gör mig till ett barn av det post-industriella samhället (i vissa fall informationssamhället) Under dessa 13 timmar är det en hel uppsjö av olika sfärer som i ständig kamp med varandra försöker att hamna i prioriteringsfack 1. Gå ut med hund, hunger, kaffesug, uppdateringsstatus på facebook, kolla mail, skriva essä, hämta böcker på Carolina Rediviva, läsa/plugga, gå på lektion, upptaktsmöte med lärare, laga mat äta mat, umgås med flickvän, vänner och familj, (alternativt ringa vänner och familj), vila, blogga, planera för framtiden, trappa ner, vila, plugga mer, mer kaffe, plugga än mer, laga mat, diska, umgås med flickvän … ja listan går vidare. I mångt och mycket tror jag att denna kamp om dagens timmar kan reduceras till en kamp mellan hjärna och hjärta. Min hjärna säger till mig att ”idag måste du plugga” medan mitt hjärta säger ”njut”. Men både måste dela på utrymmet, och i min naivitet tror jag att jag skall kunna träda in i sfär B i ett lika föredaktigt utgångsläge vid 1700 på kvällen som när jag trädde in i sfär A 0800 på morgonen, då utvilad och pumpad med smörgås och kaffe.

Att denna ekvation inte går ihop är fullt förståligt, eller låt oss säga logiskt. Det är dessa tillsynes logiska krav som gör livet lite svårt när man märker att tiden bara försvinner. Ty det jag vill göra och det jag bör göra är oftast två så sorgligt skilda saker som natt och dag. Men det är kanske ett steg mot en vuxnare karraktär att inse att det jag kan klara av, det jag bör klara av och det jag vill klara av är i ett diametralt förhållande mot när jag var barn och kunde prioritera det jag ville göra. Men med ökade tillgångar i både pengar och tid som kommer i och med ett arbete (som jag kan uppleva att hela min vakna tid kämpar emot nu), där jag inte behöver sitta upp i samma utsträckning och plugga fram till sent på kvällen,utan där jag befinner mig i ett landskap med en något mer definierad linje mellan arbetstid och fritid, kanske jag kan göra mer av det jag vill. Det konstiga i kråksången är att jag faktiskt gör det jag vill nu. Jag studerar för att jag vill. Jag håller om min flickvän för att jag vill och jag bloggar för att jag vill. Men samtidigt som tiden tickar bort ekar frågorna kan jag, bör jag och vill jag.

1812. Tankar om ett Ryssland som gick förlorat.

Man blundar vid de första tonerna. Den börjar först lugnt. Tchaikovskys 1812. En bild av ofantliga slätter och små byar, bönder som lever sitt liv efter inarbetade planer och djuprotade traditioner. Vid horisonten syns lökkupoler av en kloster och siluetter av gods. Och långt bort skymtas St. Petersburg med Smolensk katedralerns gyllene kupoler.

Men friden störs av en ensam husar som bringar nyheter om örlog. Fransosen har förklarat krig. Rustningarna sätts igång i högsta fart för att ställa Moderlandet redo för den annalkande faran. Stövlar börjar att trampa och vapenskramlet blandar sig med den taktfasta musiken från pukor och trumpeter. Det är en arme på marsch. Tsar Alexanders arme, en fantastiskt syn i grönt, rött och guld som sakta slingarar sig fram över landskapet.

Sedan följer i musiken fragment av La Marseillaise. Kombatanttoner byts med fridfulla toner som beskriver ett landskap ännu inte drabbat av den gräshoppssvärm som utgör en arme. Eller så är det helt enkelt så att Tchaikovsky försöker måla upp bilden av både Austerlitz 1805 , en följande fredsperiod med lugn och frid, för att sedan i toner beskriva den franska framstöten1812 som då skulle utgöra en andra akt. Låt oss fokusera på denna. I ett myller av kanonkrevader, La Marseillaise, pukor och stråkar förs tankarna lätt från Borodino, Moskva och till det att Napoleon är utkörd från Rysslands gränser.

I ett översvallande kaos av pulsartade toner lugnar sig långsamt stråkarna ner samtidigt som horn kommer in som får det att rysa i kroppen. Sedan hör man det. Likt en solstråle som borrar sig igenom ett öväder och välsignar jorden med sitt ljus, hörs kyrkklockor av olika storlek tillsammans med horn och stråkar. Hotet från en främmande despot är borta och Ryssland är räddat och frälst. Kanonkrevader återupptas och följer med i spåren till finalen i Tcahikovskys 1812

Varför har jag då lagt upp denna något dispositionsaktiga analys av en av de stora verken av en av de största 1800-tals kompositörerna? De som känner mig vet att jag har familjeband till Ryssland, men detta är inte ett uttryck för blind patriotism. Utan jag vill snarare lägga ett litet fokus på den del av 1812 där kyrkklockorna och frälsningen anlänt. För mig är denna del av 1812 den egentliga anledningen varför man lyssnar på den. Den är så mäktigt att man känner en geist i sig. Men vem är denne ande? Vad vill den säga. Vill den säga utifrån ett rent nationalistiskt perspektiv att Ryssland räddades från det onda för att de representerade det goda? Vill den säga att Gud håller sin hand över detta heliga Rom och alltid kommer göra så? Eller vill den på ett mer analystiskt sätt säga att mellan tonerna av La Marseillaise och kuvandet av densamma kanske ett frö såddes i den ryska myllan? Det är här som jag vill stanna till. Ty för mig representerar inte detta stycke enbart blind passion till Moderlandet, utan det är en bägare med en beska som blir olidlig om man dricker för mycket, men likväl med en ljuv avslutning. Vad hände efter 1812? Vad hände med fröet som såddes?

Det första skottet ur denna lilla planta kom. 1825 hade den närts av liberala och reformvänliga idéer och blommat ut i ett uppror med både adelsmän och gardestrupper mot den sitande konservativa Tsaren. Det slogs bryskt ner på Senatstorget i St. Peterburg samma år. De var Decembristerna och plantans första skott hade våldsamt trampats ner i jorden igen.

Nya skott följde,  bl.a Tsar Alexander II reformer som kunde fortsatt om inte han hade flygit i luften tillsammans med en bomb med band till anarkistiska grupper. Ett annat skott var det som kom i och med 1905 års revolution som lyckades spira en kortare stund innan den återigen blev nedtrampad av en trädgårdsmästare, Nikolaij II, som såg växten mer som ogräs.

Det stora ögonblicket kom dock i och med revolutionerna 1917. Det såg faktiskt ut att växten skulle kunna spira och det gjorde den förmodligen. Men med tiden blev växten, och inte minst hoppet, för tungt att bära för både växt och befolkning samtidigt som jorden som bringat näring till fantastiska idéer kändes karg och utarmad. Det kanske allvarligaste som hände denna planta var när en f.d anarkist bestämde sig för att strunta i de få fungerande demokratiska institutionerna och göra en militärkupp, senare kallad revolution, för att sätta sig själv på den högsta posten både inom landet och partiet.

Sedan följde mörker…

…men ur mörkret kom ljus. Idéer som Glasnost och Perastroijka. Jordmånen liksom hoppet ökade och det blev bättre om så bara för en stund.

Var är vi så idag? Det ser onekligen inte ut som strålande väder där på andra sidan i öst, men det är inte heller ett ogenomträngligt vintermörker. Det finns kanske hopp för vår lilla planta där någonstans.

Detta är vad dryga 2 minuter mellan 12 minuter 30 sekunder och 14 minuter 20 sekunder i Tchaikovskys 1812 betyder för mig. Det är hoppet om en bättre framtid. Där försök ständigt görs, där idéer frodas på gräsrotsnivå. Där en övertygelse finns om demokrati och ett värdigare liv. Det är att känna sig svag inför de övermänskliga krafter som alltid förvanskar, krossar och tvivlar på dessa idéer. Det är glädjen att se att både höga och låga institutioner i samhället vågar göra förändring. Det är sorgen att att se hur de dör ut. Det är att känna tårarna rinna från din kind båda av hopp och tvivel. Men i de sista avgörande minuterna känns det dock, trots all förtvivlan som flera seklers förtryck åstadkommit, att tillförsikten ändå finns där.

Att bli introducerad och att lära sig något nytt. En humanists bekännelser.

Jag känner mig oftast som en av dessa människor som när det kommer till tekninska nymodigheter suckar djupt och resignerat. Återigen har det kommit ett program eller en teknisk pryl som måste införskaffas för att göra livet lite mer underlättat och lite mer androidiserat. Det påstås att dessa små ting skall underlätta vår vardag, dock känner jag mig skeptisk. Inte för att jag inte tror att det underlättar, ty det gör jag, men det är snarare vägen dit att faktiskt lära sig prylens eller programmets egenskaper som jag skyr. Ty vägen kryllar och är minerad med problem och felaktiga tekniska slutsatser som ger mig ännu ett bevis på varför jag blev humanist och inte tekniker. En slutsats som ytterligare spär på den egna frustrationen över att jag sitter med en för tillfället främmande teknik som vågar påstå att jag gjort fel. En frustration som gör att jag funderar över varför jag lämnade fåtöljens lugna och kända vrå med bok i hand och kaffekopp på bordet. För det är ändock denna postition som är vanligast för humanisten: Sittande med en bok, tryckt med riktigt bläck på riktig papper med en blyertspenna i högsta hugg. Så när det väl kommer en liten uppfinning som påstås underlätta arbetet rynkar man lätt på näsan, och när ett tekniskt påfund av populär art introduceras förvrängs ansiktet i en grimage som får omgivningen att tro att man drabbats av stelkramp.

När jag gick i gymnasiet under 2000-talets första år så hade vi en kurs som hette datakunskap, efter vilken man blev stolt ägare till ett s.k. ”Datakörkort”. I denna kurs lärde vi oss främst att bemästra Office, en inte sällan smärtsam väg för den begynnande humanisten. Men programmet bemästrades och körkortet utdelades. Sju år senare skulle jag och Excel stifta bekantskap igen, denna gång för att pressentera statistik över svenska adelsfamiljer under 1600-talet med titlar och tillträde till Riksrådskammmaren. Likt britterna vid Somme förstod jag raskt att detta skulle bli något smärtsamt, för att inte säga pinsamt. Men då jag är en karl med fullt utväxt (humanistiskt) förstånd kapitulerade jag raskt och bad min flickvän som understöd. Detta levererades raskt med reprimand om vidare utförande. Men likt en spädbarn föll jag pladask så fort modern släpper taget om dess armar som gör att det kan stå upprätt. Summa summarum fick min kära flickvän genomföra statistiken åt mig och jag fick med lång näsa återvända till känd fåtölj, god bok och varmt kaffe, nöjd men ändock med ett smått irriterat sinne över att tekniken än en gång gjort mig till åtlöje.

Under våren 2010, då jag studerade Historia D vid Linköpings universitet, bestämde sig mina närmaste vänner och kurskamrater att lägga in en storoffensiv mot mig i det uppenbart ondskefulla syftet att ordna så att jag blev en medlem av Facebook. Argumenten för var både många och mångfasetterade. Dock stod jag på mig med mitt lilla men för mig kraftfulla argument ”Jag har ju gmail, det räcker för mig”. Som svar på detta hotade mina kurskamrater med att skapa ett Facebook konto åt mig utan vare sig medgivande eller gillande från min sida. Hotet genomfördes gudskelov aldrig men likväl hade ett frö såtts hos mig. Efter laborerande med främst svåger så kom jag fram till att jag, likt honom, inte behöver ha en missbrukares inställning till Facebook, utan kan nyttja det som gmail. Sagt och gjort, Facebook skaffades, häcklanden och smädelser flödade den första veckan och jag hade lärt mig att använda ett nytt medium som jag i stort anser äger samma egenskaper som gmail.

Slutligen kommer vi då till det som jag använder mig av nu, Bloggandet. För det mesta tyckte jag att detta var ungefär samma sak som Facebook, ett populär tekniskt instrument för människor med för mycket tid. I bloggandets fall tyckte jag, och tycker till viss del fortfarande, att det var ett system för människor att offentliggöra något som närmast liknade en dagbok i Twitterformat. Personliga saker offentliggjordes i en utsträckning som liknade ”Se och Hör”. Men så hände det. En nära vän till mig startade en blogg som jag följde i mån av tid. Han hade ungefär samma inställning till fenomenet som jag, men han gjorde sitt bloggande på ett riktigt snyggt och estetiskt sätt. Istället för att enbart ”Twitterblogga” skrev han om sina personliga erfarenheter i väldigt liten skala i jämförelse med politik, historia, film etc. Men det var främst hans sätt att skriva på som gjorde att även jag kände att det nog kunde bli aktuellt att skaffa en blogg. Ty genom hans språk fann jag mig sittandes i lä, och då jag har en ambition om ett historikeryrke vid horisonten tänkte jag att genom bloggandet kunde jag träna min skrivande förmåga till en grad att jag blir mer förbered för den stundande uppgiften. Syftet med bloggandet för mig blir helt enkelt träning i skrivandets konst, ars scribendi, och vägen det blir genom små anekdoter som social historia, observationer i filmer, matlagning och livets små goda mm mm.

sammanfattningsvis  har onekligen både tekniken som underlättare av arbete och socialt instrument gjort att vi idag har en hel kakafoni av möjligheter framför oss. Men likväl kan jag ändå inte undgå att denna del i den rusande modernismens Juggernaught kommer begränsa mig och ta ut sin tull. Kanske främst att frihet och ägandet över min egen tid ytterligare kommer att ansträngas till den grad att fåtöljens trygga vrå känns ovanlig, bokens välgörande för sinnet känns främmande i handen och kaffet på bordet svalnat. Detta i samma takt som tiden sakta försvinner med varje ord som skrivs. Ytterligare en boja har sats på min handled. Tick Tack Tick Tack.